"Det är bäst att passa på!"

Nu fick jag plötsligt en insikt. Jag står och arbetar i mitt kök, tittar ut genom fönstret och ser solen skina. Tänker att jag egentligen borde passa på att vara ute en dag som denna eftersom det varnas för höstrusk senare i veckan. Två sekunder efteråt inser jag något viktigt. Light bulb moment på väg!

De flesta, eller kanske alla som känner mig, vet att jag vill flytta utomlands till sol och värme. När folk har frågat varför jag vill det har jag egentligen inte haft något bättre svar än att jag tycker om sol och värme. Punkt. Det är såklart sant, men nu insåg jag att det inte bara har med det att göra. Nej, det handlar mycket om att jag inte vill behöva "passa på". Jag fixar inte stressen med att jag borde vara ute och att jag borde passa på att vara ute bara för att det är fint väder. Det måste man i det här landet där antalet dagar med regn och rusk är många fler än soliga och varma dagar. Jag vill kunna vara inne en dag bara för att jag känner för det utan att bli stressad eller få dåligt samvete av det. Jag vill inte att mitt utomhus- eller inomhusliv ska styras av att jag måste passa på medan tid finns. Jag vill leva som man gör vid Medelhavet, i sydöstra Asien eller i södra USA för att ta några exempel. Det regnar ibland, men det gör inte så mycket för där stämmer verkligen uttrycket "efter regn kommer solsken". Där är solsken det normala och man behöver inte känna press och stress över att missa en soldag eller två.

Förresten, tänk på alla svenskar när de har semester. Herregud, hur mår vi om vi har fyra veckors semester på sommaren och de veckorna regnar bort? Vi vet att det är enda chansen till ett vettigt utomhusliv som vi har på hela året. Inte konstigt att folk är deppiga. Nä, det blir nog till att fundera ett varv till på möjligheterna att fly landet tror jag, för jag tänker minsann gå en solig framtid till mötes!

Vuxentrots

Nu ska ni få höra. Jag gav mig själv en paus i helgen. Allt vad dåligt samvete och borden heter spottade jag på och stampade ner i marken. Pekade finger, räckte ut tungan och vände ryggen till. Alla borden slängde jag bort, jobb som jag borde ta itu med tittade jag inte ens åt, jag satte på mig skygglappar och gjorde sånt som jag ville göra men som jag inte har låtit mig själv göra på hur länge som helst eftersom det i så fall hade tagit tid från viktigare saker. Problemet är att jag ändå inte har gjort de viktiga sakerna heller och därmed hamnat i ett vakuum där ingenting har blivit gjort, inga måste, inga borden och inga saker jag har velat göra. Ingenting.

Men nu gav jag mig själv ett break i helgen. Jag gick promenader med vovven. Visserligen ett måste men det kändes helt okej eftersom det var fint väder och jag inte kände att jag behövde stressa hem till något som jag borde, men inte ville göra. Jag åt ibland. Jag lät mig själv ligga i soffan och titta på meningslösa men ack så underhållande tv-program. Och jag läste. Japp, jag läste. Inte saker som har med studier eller jobb att göra, utan vanliga böcker, vanlig skönlitteratur, av värsta lättsmälta sorten dessutom. Chick lit utan substans, utan djup, utan fakta som skulle pressa in i min lilla hjärna. Något lär man sig alltid ändå, boken jag läste större delen av helgen påminde till vissa delar om det liv jag lever nu. Väldigt små delar visserligen, men tillräckligt för att jag skulle höja på ögonbrynen, fnissa lite och skruva lite besvärat på mig i soffan där jag låg och latade mig med min pocketbok i högsta hugg. Bara vanligt vatten av Kajsa Ingemarsson läste jag. Efter det tog jag mig igenom Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer också. Substanslöst och underhållande. Lagom trotsigt och provocerande.

Och vansinnigt välbehövligt.

Det börjar röra på sig!

(Nej, jag är fortfarande inte gravid!)

Nu har saker och ting äntligen börjat dra igång som jag har önskat och tjatat om så länge, men det innebär också att de saker som inte går som planerat har börjat träda fram. Vovvens fragily- kurs blev inställd, likaså en organiserad hundpromenad som vi hade anmält oss till för att socialisera oss lite. Min Bollywood-dans fick uppskjuten kursstart, eventuellt blir den helt inställd, och eftersom jag inte har lust att boka upp X antal måndagskvällar framöver för att något kanske kommer att äga rum då så jag har tagit bort min anmälan. Magdansen låg på en dum tid som jag var tveksam till redan från början så den blir det inte heller något med. Aktiviteter faller bort, men vad gör man då? Man hittar nya!

Vovven har börjat på hundsim i rehabbassäng för att förhoppningsvis påskynda läkningen av hans onda rygg. Vi ska gå en aktiveringskurs som börjar om någon månad (undrar hur många aktiveringskurser vi har gått genom åren egentligen?) och en viltspårkurs drar också snart igång. Spårkursen håller på i fyra timmar varje söndag i tio veckor. Dessvärre kommer den att krocka med lite andra aktiviteter några av veckorna, men det känns verkligen väldigt skönt att veta att jag kommer ha mina söndagar uppbokade under flera månader framöver. Underbart!

För min egen del har min kurs i afrikansk dans börjat och den är väldigt rolig! Precis som i alla danser från andra kulturer känns det väldigt ovant att röra sig på det sättet, jag har det liksom inte i generna, men redan under andra kurstillfället började det flyta lite bättre i alla fall. Jag skulle tro att det ser väldigt roligt ut att titta på för dem som kan dansa på riktigt, men det bjuder jag på i så fall! :)

Så har vi då mina utbildningar. Det har varit så många turer med dem att jag knappt håller reda på dem själv, men om allt nu håller i sig och blir som planerat så har jag först en intensivutbildning i taktil massage under fem dagar i början av mars. I mitten och mot slutet av mars blir det en fyradagars instruktörsutbildning i rallylydnad (rallylydnad är en hundsport för er som inte har hört talas om det förut) och i slutet av april och början av maj åker jag till Spanien i tio dagar för en veckas intensivutbildning till diplomerad hälsocoach, samt några dagars sol, bad och allmänt rekognoscerande inför flytten i höst. I slutet av april börjar även utbildningen till licensierad kostrådgivare och den håller på under varannan helg till början av juli. I september hoppas jag kunna gå en kurs i att hålla utbildningar och hur man lägger upp kurser på ett bra sätt. Mitt i allt detta måste jag göra en massa praktik för att kunna göra slutprov och få mina licensieringar.

Jag skulle vilja gå en utbildning i ortobionomi också, men det verkar inte riktigt som att jag får ihop utbildningsdagarna med resten av livet så jag är rädd att jag får hoppa över det. Dessutom hade jag velat gå resterande steg av reiki så att jag blir reikimaster, men även här har jag problem med att utbildningsdagarna krockar med annat och att jag inte har tillgång till hundvakt under tiden. Får se hur det blir med det där. Löser det sig på något sätt så hoppar jag på det, krånglar det så får jag hoppa över det. Tiden får utvisa hur det blir.

Jag skulle vilja utbilda mig till så mycket, men jag måste inse att det inte finns möjlighet att bli allt på en gång. Jag får se tiden från nu fram till hösten som det första steget, eller kanske snarare ett jättekliv, som sedan kan följas av ytterligare många steg. Jag vet vad jag ska göra ett halvår framöver och jag har en plan om vad som ska hända efter det. Jag måste nöja mig med att se till att nå dit jag vill vara vid årets slut till att börja med, därefter blir det dags att ta några steg till. Tålamod är inte min starka sida… Hur som helst, en liten sammanfattning då: till hösten kan jag titulera mig licensierad kostrådgivare, diplomerad hälsocoach, taktil massör och rallylydnadsinstruktör. Good shit! :)

Efterlysning!

Som de flesta i min bekantskapskrets vet äter jag LCHF (low carb high fat) men jag tillhör de lyckliga som fortfarande kan äta något sött lite då och då utan att sockermonstret griper tag i mig och drar ner mig i kolhydratsträsket igen. Jag försöker äta så ren mat som möjligt, mat som faller in under benämningen ”Äkta vara” och helst ekologiskt, kravmärkt och närodlat i den utsträckning det är möjligt. Jag försöker alltid välja ett vettigt alternativ när jag väl äter något som egentligen inte faller innanför mina ramar vad gäller val av mat. Det finns olika grader i helvetet och min ambition är att välja det bästa av det mindre bra när det är dags att lyxa till det.

Idag fick jag reklam från www.smakachoklad.se Nyfiken som jag är tittade jag in på företagets hemsida för att se vad det var för choklad de marknadsförde. Av det jag lyckades få ut av den information som företaget har på sin hemsida så verkar de ha vettiga produkter. En del av texten på deras sida lyder ”100% äkta. Mera kakao, mindre socker och absolut inga konstgjorda tillsatser eller färgämnen.” Någon innehållsförteckning finns inte på hemsidan, men det kan förstås ha sin förklaring i att det är nya praliner i chokladkartongen varje månad och då blir det svårt att ha innehållet utskrivet på hemsidan. Dock ska det finnas med information om alla chokladbitar i kartongen när man får hem den. Jag beställde en chokladkartong eftersom de hade ett bra välkomsterbjudande och hoppas nu på att den är så bra som den verkar. Om inte så kommer jag inte att köpa något mer från dem, men om den uppfyller mina förväntningar blir jag säkert en trogen kund som kommer att rekommendera den till andra.

Vad jag längtar efter att få se i affärerna nu är en glass som verkligen är äkta. En glass gjord på äkta vispgrädde, utan socker och med äkta smaksättning. Inga stabiliseringsmedel, inga smakförstärkare, inga konserveringsmedel och inga färgämnen. Möjligtvis lätt sötad med sukrin eller stevia, men allra helst helt osötad. Jag önskar att smaksättningarna istället är det som ger en naturligt lätt söt smak, men inte med hjälp extra tillsatt sötning från smaksättningen. Vad jag menar med det är att innehåller en glass 10 g blåbär är det från 10 g blåbär den söta smaken och den fina färgen kommer, inte från 10 g blåbär plus ett antal gram från koncentrerad blåbärsjuice. Inga genvägar eller konstiga knep. Äkta vara!

Det sägs att medelsvensson är så insnöad på smaken av vanillin att de inte tycker att äkta vanilj smakar vanilj. Det är ju inte klokt! Äkta vanilj ska det vara, ingen vanillin, ingen rötad gran. Äkta smaker! Ekologiska och kravmärkta ingredienser ska det naturligtvis vara, närodlade i den mån det är möjligt. I de fall man måste importera råvaror för att de inte växer i Sverige ska de naturligtvis vara rättvisemärkta också. Inga ingredienser ska vara uppväxta i växthus eller drivas fram hårt utan växa under naturliga former och få sin form, smak och innehåll av solens strålar och jordens näring. Äggulorna i glassen ska komma från hönor som springer omkring och pickar ute i gräset så fort vädret tillåter och som har stora fria ytor med mycket och rent strö att röra sig på när de undantagsvis måste vara inomhus. Inget onaturligt foder, inga burhöns.

Naturligtvis måste glassen smaka gott också! Tyvärr har livsmedel som är bra ur hälsosynpunkt ibland en tendens att istället halta efter smakmässigt. Det är märkligt eftersom den mat man lagar själv hemma av rena råvaror är den som smakar godast. Detsamma måste väl gälla i storköken? Här ska alla livsmedelsproducenter få ett hett tips: smakar glassen för lite blåbär tillsätter man mer blåbär. Än en gång, inga smakförstärkare och ingen blåbärsjuice. Fler riktiga blåbär ska det vara.

Glassen ska både tillverkas och förpackas i Sverige och inte färdas över halva jordklotet innan den når affärernas frysdiskar. Förpackningarna ska vara i vettiga storlekar och inte vara av varianten rysk docka där man får skala av lager efter lager innan man når själva glassen. Flera lager av förpackning för en endaste liten glass är helt förkastligt och ekonomiskt oförsvarbart. Jag är övertygad om att många skulle vara beredda att betala några kronor extra för en sådan här produkt, men att ta ut hutlösa priser kommer inte att fungera i längden. Bättre då att ta mer betalt för de vanliga glassarna som är fulla av tillsatser och skräp. Låt priserna jämna ut sig mellan produkterna så gott det går.

Min gissning är att många människor skulle jubla och slå kullerbyttor av glädje om någon skulle presentera en sådan här glass på marknaden. Åtskilliga av oss som äter LCHF (och vi är redan många, enligt uppgift minst 100 000 och vi blir fler för varje dag som går) skulle säkerligen köpa den. Lägg där till alla de som letar efter ”Äkta Vara” och de som vill ha mat som är kravmärkt och ekologisk. Trenden sprider sig och vi som vill äta bra mat utan konstigheter blir bara fler och fler. Många av de personer som faller in under någon av ovanstående grupper låter idag bli att köpa glass på grund av det bedrövliga utbudet. Visserligen kan vi göra egen god glass hemma istället, men många skulle garanterat vilja köpa en i kiosken och njuta av en glass som de mår bra av på stranden i sommar. Vilket företag ska bli först? Vilken livsmedelsproducent vill gå i bräschen för det här?

Alla företag med lite självaktning vet att det bästa sättet att skaffa sig kunder är att deras goda rykte sprids från kund till kund. Reklamaffischer och mediareklam i all ära, men i längden är det rekommendationer från bekanta som får folk att testa nya produkter och som ger nya kunder. Tala gärna om att en ny produkt finns att tillgå, men luta er sedan tillbaka, spara in på marknadsföringspengarna och låt den fantastiska produkten tala för sig själv. Är den riktigt bra kommer det att bli succé utan att man behöver ha en gigantisk marknadsföringsbudget.

Den dag jag hittar en glass som uppfyller mina önskemål på alla fronter lovar jag att sprida dess namn så gott jag kan. Jag kommer att skriva om den och rekommendera den på alla forum och bloggar som jag är aktiv på, jag kommer att rekommendera den till alla jag känner och göra mitt allra bästa för att namnet ska spridas vida omkring i alla delar av landet. Nu väntar jag bara på att något företag ska känna av åt vilket håll vinden blåser, inse vilken kanongrej det kommer att bli och lägga manken till för att bli först på marknaden. Förr eller senare kommer det slå igenom. Så vem blir först? Vem vinner de första och största marknadsandelarna i den äkta glassens värld?

I väntans tider...

(Nej, jag är inte gravid!)

Milda makter vad jag längtar efter att saker ska börja hända på riktigt! Visserligen har det börjat dra igång så smått, en hundkurs har börjat och jag har jobbat några timmar om nästan varje dag sedan strax innan jul, men jag väntar på att det ska dra igång ordentligt.

Först börjar kurserna som jag ska gå för skoj skull och sedan kommer de riktiga utbildningarna. Om jag får plats på de tre danskurserna som jag har anmält mig till så börjar ett par av dem i februari och någon i början av mars. Under en vecka i mars ska jag gå de två första stegen i en utbildning i taktil massage, därefter ska jag lyckas få ihop 100 timmar praktik på något sätt och sedan göra teoretiskt och praktiskt prov för att bli färdig taktil massör. I slutet av april börjar min kostrådgivarutbildning (mycket att läsa hemma men med träffar varannan helg) som slutar i juli då jag kan titulera mig licensierad kostrådgivare. Samtidigt som jag läser den utbildningen kommer jag att läsa fysik på högskolan i Gävle, fast på distans då förstås. I början av september blir det troligtvis en kurs i hur man startar upp kurser med inriktning på kostrådgivning. Parallellt med alla utbildningar blir det några kurser och annat skoj med hunden också så att inte hans hjärna börjar mögla när min arbetar som mest. Dessutom får jag hoppas att jag kan jobba några timmar här och där så att min vardag går runt ekonomiskt under tiden som mitt liv går framåt.

Under våren ska jag flyga ner till Spanien och rekognosera lite. Framåt sensommaren åker jag ner igen och fixar boende och annat praktiskt för att sedan åka tillbaka till Sverige, ordna det sista här och sedan stoppa in hunden i bilen och åka ner till Spanien igen. Väl på plats där ska jag läsa några högskolekurser på distans under höstterminen medan jag boar in mig och vänjer mig vid livet i ett nytt land. När jag känner mig hemma där blir det dags att starta eget inom friskvård och hälsa.

Nu går jag och väntar på att tiden ska gå och håller tummarna för att jag ska lyckas få tag i en bra hundvakt som kan hjälpa till att avlasta mig lite de dagar jag behöver vara borta hemifrån länge. Om någon månad blir det full fart framåt och sedan är det bara att tuta och köra!

Hjälp, jag är en Pavlovs hund!

Det är ganska knäppt hur fort det går att skaffa sig nya vanor, eller i mitt fall snarare ovanor och hur snabbt hjärnan lär sig att associera dem med specifika situationer. Jag har några stycken som har hängt med mig i flera år och som alla av någon anledning har med mat och tv att göra.

När jag tittar på På spåret på fredagskvällar äter jag alltid brieost och färska dadlar. Det måste vara färska dadlar som man köper i lösvikt, torkade dadlar eller färdigförpackade färska dadlar fungerar inte alls. Till Robinson äter jag alltid marinerade ugnsstekta kycklingvingar med hemmagjord coleslaw. Under perioden då det är Melodifestivalen varje vecka är det räkor som ska inhandlas, stora mängder räkor dessutom. Jag brukar inte ha några problem att köpa ett kilo (även dessa måste vara i lösvikt, färdigförpackade fungerar icke) och sätta i mig allt under en kväll. Till räkorna måste jag ha en sås baserad på crème fraiche med bland annat citron och vitlök i. Alla dessa dagar är det förstås rödvin som ska finnas i glaset. Inget annat är önskvärt.

Till första programmet av första säsongen av En annan del av Köping åt jag choklad med jordnötter i. Jag har inte gjort det sedan dess men än i dag, flera år senare, blir jag sugen på sådana jordnötsgodisar så fort programmet börjar. Familjen Annorlunda gör mig sugen på geléhjärtan och Lost ger mig cravings efter Lejonet & Björnens italienska chokladglass som inte ens finns att köpa längre. Håhå jaja, livet är jobbigt ibland. Dagens i-landsproblem?

Människan- hundens bästa vän?

Äntligen är det dags! Ikväll börjar en av hundkurserna som jag och vovven ska aktivera oss med ett litet tag framöver. Freestyle är det som står på programmet ikväll och det ska bli otroligt kul att komma iväg, dels för att träffa lite nytt folk och hundar och dels för att jag vet att min hund tycker det är det bästa som finns att få anstränga sin lilla hjärna med nya roliga saker. Hoppas nu bara att det är ett bra ställe med en bra instruktör också. Det är det säkert.

Det här med att ha hund, speciellt när man bor själv och i särklass när man bor någonstans där man inte känner någon, är ett ständigt stressmoment för mig. Även om vissa tydligen tycker det är okej att hunden är ensam ett helt dygn ibland så länge den får mat och vatten och någon släpper ut den ett par gånger under tiden, eller att hunden är ensam tio timmar om dagen och sedan bara får komma ut på en liten runda på kvällen innan den åter är förpassad till sin korg, så är det inget som jag skulle kunna göra mot min vovve. Jag anser inte att en hund aldrig kan vara ensam, jag tror till och med att det kan vara bra att de är ensamma ibland, det är att de blir lämnade ensamma under lång tid som jag är emot. Att ha den inställningen är ett stort problem när man är själv och inte känner någon som kan hjälpa till och avlasta och livet blir onekligen väldigt begränsat ibland, men att lämna hunden själv väldigt länge är helt uteslutet för mig. Det gör jag bara inte.

Hundar är flockdjur och trivs generellt inte med att vara ensamma som exempelvis katter kan göra. Det finns en paragraf i djurskyddslagen som säger att man inte får lämna en hund ensam mer än sex timmar per dygn och den lagen kom till av en anledning. Ändå tycker folk att det är helt okej att göra det och det övergår mitt förstånd. ”Den klarar sig” är en vanligt förekommande kommentar i sammanhanget och jag kan hålla med om det. Hunden klarar sig, den kommer knappast att dö av att vara ensam mycket, men vad är det för liv för hunden att leva? En hund är helt beroende av sin ägare och den har ingen möjlighet att välja hur och var den ska tillbringa sin tid. Det är helt upp till ägaren att se till att hunden har ett värdigt och meningsfullt liv under sin korta tid på jorden. Den har bara ett liv. Ska den verkligen behöva tillbringa den tiden ensam och instängd i ett hus?

Om man inte underhåller och stimulerar ett barn så kommer barnet troligtvis ändå att växa upp och börja ta ansvar för sitt eget liv, göra egna val och skaffa sig ett sådant liv som h*n vill ha. Missuppfatta mig inte, jag anser självklart att det är viktigt att barn har ett meningsfullt liv redan från början, men om det av någon anledning inte får det så kan det ändå ordna upp det själv senare i livet. Det kan inte en hund. Har den ett tråkigt liv så har den ett tråkigt liv och det är enligt mig ovärdigt. Hunden har ingen möjlighet att påverka det, varken som valp eller vuxen. Hur folk bara kan rycka på axlarna åt det och låta hunden vara ensam, oaktiverad och ostimulerad genom livet är för mig fullständigt ofattbart. Hur kan man slösa bort ett liv på det sättet? Var är samvetet? Var är hjärtat hos människorna egentligen?